Hej kära vänner!

Luta dig tillbaka, idag tar det lite extra tid att läsa. Stycket blev långt och allvarligt kanske också.

Tänk jag tycker det är så intressant att läsa era bloggar och kommentarer. Liksom att se vad ni har för frågor och problem.

Inte bara jag som har problem alltså.

Dagens blogg blir en uppräkning av några hittills allmänt förekommande frågor och mina svar på dessa. Kanske når budskapet ut till fler av er då. Medveten om, att alla kan ju inte sitta framför datorn varenda dag och det blir ju ett evinnerligt letande om man ska bläddra bakåt och försöka hitta aktuell tråd.

Varje dag tillstöter nya medlemmar och jag tipsar då om följande omständighet: Bantarbloggarna började för min del den 8 januari. Börja läsa där. Det finns några bra tips ni kan ha nytta av.

Hittills har vi inte så många som vill tappa ett par tre kilo. Det verkar vanligare med tio till trettio eller mer kilon.

Lätt att se, att många har helt fel mathållning, dels drivna av sitt eget sug efter fel mat och dels, det mest vanliga dessutom, eftersom man hållit på med fel bantningsmetod.

Självklart finner vi hela skalan med anledningar varför vi är för feta eller om vi så vill kalla det voluminösa.

Frågorna på Forumet sista dagarna har rört allt från hur man använder kostverktyget till hur jag ska göra för att överleva ett tag till.

Börjar med ämnet konsten att överleva och svarar Myrra, som skrev en blogg mitt i natten till idag.

Svaret kan ni alla suga i er för det gäller envar men extra då speciellt till Myrra, hon står i träsket upp till armhålorna och nu ska vi hjälpas åt, alla ni som läser och jag, var och en med sitt kunnande och sina erfarenheter att lyfta upp henne. Skriver vi läsligt där andra kan se så kommer svaret till Myrra att ge tips, också till många andra av oss, dubbelt bra alltså.

Ofta börjar det stora raset när man tappat mycket motståndskraft för det har inträffat en stor tragedi. Man har helt enkelt ingen kraft kvar, man struntar i de ”små” problemen och gräver ner sig i den stora totalt förmörkande katastrofen. Hela tiden äter man, fel och för mycket.

Plötsligt har man blivit så rund eller i många fall ännu rundare så man orkar inte ens tänka på, att ta tag i problemet. Det är ju ändå kört, hopplöst också, jag kommer inte i en enda klädpalta. Kan inte knyta skorna, orkar inte resa mig ens.

Jag kan snart inte visa mig ute. Orkar inte kommentera alla medmänskliga synpunkter och tips som ofta följer. Men oj… har du inte lagt ut lite? Phu vad jobbigt. Vad svarar man?

Jo jag har varit hos läkaren minst tio gånger nu, men de hittar inget fel, ljug ljug.

1988 midsommardagen satt jag klockan halv fem på morgonen på en kall sten på min lilla ö utanför Öregrund i norra Roslagen. Två meter till vattnet, som låg spegelblankt, inte ett moln på himlen. Några sjöfåglar svävade runt men inget kraxande. Helt förtrollande miljö, skulle ha kunnat platsa i vilken naturfilm som helst.

Varför satt jag då på stenen?

Vi hade haft fest, med allt vad därtill hör på midsommarafton enligt traditionellt svenskt tänkande.

God mat, massor av god mat, nubbe, groggar, öl, och ett evinnerligt rökande självklart.

Flertalet av gästerna valde att bo över hos mig i min koja på knappt 40 kvadratmeter.

Varmt och snarkigt, totalt utslaget, några av er kanske förstår vad jag menar. Ni som inte förstår, var glada för det!

Kunde inte vara kvar inne, gick ut för en nypa frisk luft, kissa och för att ta en första morgonrök förstås. Morgonkrök fanns inte ens på kartan, jag lovar, då hade jag dött. Trots ihållande rökhosta och totalt bedövade smakceller, som gjorde att man inte kände något behag alls av cigaretten tände jag densamma och drog in några rejäla halsbloss. Första ciggen på morgonen är bästa ciggen, finns det ett uttryck som säger.

Plötsligt fick jag en våldsam hostattack, en sådan som griper tag i en ända ner i skrevet, man hostar så det gör ont, rent av smärtar, man nästan kräks. En våldsam hostattack följs av flera, en gång till och en gång till osv.

När jag väl kom tillbaka och kunde andas, hade redan fimpat som ni förstår, lovade jag mig själv, gammal inbiten rökare. Nu ska jag sluta röka, måste få uppleva mer av detta underbara liv. Det får inte ändas här och nu. Svanparet, som just gled förbi log vänligt åt mig.

Sagt och gjort, jag lade av på stående fot. Vågade inte säga något till någon, ville inte utsätta mig för smäleken att bli hånad när jag började igen.

Det hände ju att man lade av då och då och började efter ett tag, men nu, nej, aldrig mer.

Hela dagen gick jag och sneglade på mina paket med röda Prince jag bunkrat en hel limpa av, för att inte bli utan.

Lät dem ligga kvar, som en slags obstinat protestaktion, mot vad, tja inte vet jag, men de var plötsligt mitt stöd.

Jag bara tittade på cigaretterna så blev jag stärkt. Jag ska inte röka mer. Sedan dess har jag hållit upp och mår så mycket bättre.

Önskar alla som röker kunde göra som jag, inte för att jag är någon ivrare av rökförbud, men för att de kommer att må så mycket bättre utan rökningen.

Varför berättar jag allt detta högst privata på min bantarblogg?

Jo för att peppa er till något liknande. Röka, kröka, banta, lägga sig tidigt, gå upp i tid, gå istället för att åka, gympa, inte ta hissen.

Allt kräver att man bryter sitt invanda mönster och det är oerhört svårt att göra det om man inte har någon mycket stark drivfjäder eller anledning därtill.

Den som inte håller med, håller tyst. Förstör inte mina argument.

Nu, tillbaka till bantningen och den därtill hägrande och vanligt förekommande viktminskningen.

Att vi på köpet mår bättre, kommer i gamla kläder, får uppmuntrande kommentarer, får lättare att andas, lider mindre av klaustrofobi, tycker det är rymligt i charterflygets stolar. Orkar gå istället för att stappla flämtande. Inte får ont i knäna efter två kvarter. Helt enkelt mår mycket, mycket bättre. Det är en bonus. Den stora vinsten är att vi förhoppningsvis kommer att få leva längre. Vi kanske hinner se barnbarnen växa upp. Kanske kan vi behålla villan, sommarstället eller vad vi nu tvingas kroppsanstränga oss för att sköta, ett tag till.

Alltså vad vill jag?

Skriv upp en lång lista på alla fördelar du kommer i åtnjutande av om du går ner till din idealvikt, sätt ett plus + i kanten, ett per fördel. Ta ett stort papper, det kommer att behövas.

Gör en kolumn också med nackdelarna sätt där ett minus – i kanten, ett per nackdel.

Lägg ihop alla plus + och alla minus -.

Min förhoppning är, att du får fler plus än minustecken.

Läs alla fördelar du kommit på, läs en gång till.

Bestäm dig sedan…. Där och nu… inte då eller då…. nu på stående fot.

Släng ut all skitmat, ge den till grannen, till någon du ogillar eller låt den bara ligga framför dig så du kan äcklas över den. Låt den ruttna och var glad att du inte åt upp den.

Tala om för din omgivning att från och med nu gäller följande, att…..osv.

Vill du inte av integritetsskäl prata om din bantning gör det inte, men var ståndaktig, hälsan är det bästa du har och du har bara en hälsa.

Att bibehålla hälsan är enkelt. Att återställa den kan vara/bli ett hopplöst arbete.

Står du på kondis och serverar kaffebröd och smarriga smörgåsar dagarna lång har du det inte lätt, men med världens frukost av LCHF-kost på morgonen, en stor ostskiva med skinka som säkert ligger i kylen på jobbet tillsammans med det äkta smöret som naturligtvis bres på smörgåsarna ni säljer kan du göra en god munsbit inlindad i ett salladsblad.

Kokta ägg med en klick majonnäs eller en liten klick syndig orökt kaviar, gör dig gott. Inbilla dig hela tiden, att du är en nolla om du äter kakor och andra sockerbomber. Du är en hjälte om du klarar att låta bli.

Låt inte bli ungefär eller lite grann, då och då, nej jag menar totalt avhållande.

Gör till en sport att utmana frestelsen. Sätt upp delmål, före fredag ska jag inte äta en enda dadel från julbordet. Idag ska jag bara titta på glasspaketet som ligger i frysen.

Även om LCHF-folket brukar säga väg och mät dig inte hela tiden, så säger jag, mät och väg hur mycket du vill, det är en otroligt skön känsla att se vikten rasa och måttet minska.

En överviktig man som följer mina råd strikt, och då menar jag strikt, går ner två till tre hekto per dygn.

En kvinna ofta något mindre men ner går det. Hela tiden går det ner. Finns det någon som inte sporras av att se det på våg och måttband?

Du som håller på halvhjärtat och fnattar lite då och då med din ”bantning”. Sluta med det, ät upp dig till smällfet om du tror dig trivas att vara i den situationen. Då efter ett tag när du inser misstaget får du kanske den riktiga kicken.

Eller också börjar du nu, precis nu, ja just det, nu!

Du som tror dig kunna ge goda råd eller tips skriv på Forumet under tråden ”Banta med Nicke”, många läser där. Ni ska veta att kanske en av hundra skriver. Jag vill se många fler som skriver, det är det som kallas banta tillsammans!

Myrra, det är din dag i dag.

Läs allt du kommer över om LCHF. Du kanske har någon bok redan, annars beställ från oss, du ser hur man gör i vår ”nätaffär” den kallas webshop.

Börja med att sluta äta allt du skrev i bloggen. Kolhydrater eller socker är mordvapen. Du ska hur barockt du än tycker det låter, äta fett, mättat fett, det som finns på skinkan, smör, skinnet runt kycklingen, stekflottet.

Du ska inte äta kolhydrater inte en enda kolhydrat.  

Du kommer att få ont i huvudet några dagar, du kommer att tappa kanske tre fyra kilo på någon vecka eller två, mest tappar du vatten. Vattnet har nämligen funnits där för att binda alla kolhydrater du haft i kroppen. Du kommer att känna dig annorlunda och dåsig kanske.
Omställningen för dig blir ju total, konstigt då om inte kroppen reagerar.

Kom ihåg, huvudvärken är beviset på att du är inne på rätt väg.

Du ska skriva till oss så ofta du vill om du har frågor men också om du kan rapportera något glädjande och positivt. Vi här ska hjälpa dig att komma tillbaka, tror många håller med mig om det. Dessutom tror jag många är intresserade av hur det ska gå för dig. Du har vågat skriva och därför kan man eventuellt förmoda att du även i fortsättningen visar upp dina resultat för oss andra, sådant triggar också oss, som du säkert inser.

Du som ännu inte skrivit utan bara läst, kom igen nu vi vill höra och läsa dig också.

Slutligen, ofta påstår man att i Asien äter alla ris och det är ju kolhydrater och i Asien är inte människorna tjocka.

Detta är en illvillig myt. Det finns tjocka människor i Asien. Många dock är utmärglade, de får inte i sig tillräckligt med mat helt enkelt. De lever fattigt. Matutbudet är ofta lika med noll. Ingen bra grogrund om man vill bli fet.

Bristsjukdomar och tidig död drabbar många.

Känner till en man från Sydkorea, vars föräldrar odlade ris för att sälja på marknaden. Trots att de odlade ris kunde de inte själva äta sig mätta av det. Riset de odlade var av hög kvalitet och såldes så man skulle få in pengar för att köpa billigare och sämre ris till sig själva, för att överleva.

Själv tog mannen tag i problemet genom att komma till Sverige, här finns det mat.

I Kina finns det av 1,300 000 000 kineser bara en bråkdel som lever gott. Bedömare anser att fler än 800 000 000 kineser lever mycket fattigt. Kanske därför de är smala.

Många nuförtiden åker till sydostasien på semester. De ser inte misären på landsbygden. De som flockas runt turisterna är sällan representativa.

Usch nu räcker det med tragik, fram för nya friska tag, kör hårt!

Skriver inga kommentarer på Forumet idag, måste banta lite, ha ha.

Vi hörs, So long

Nicke