Hela Januari har gått åt till graviditetsillamående. Inte så farligt, men ändå olustskapande och att hålla sig till LCHF-kost med detta samtidigt var inte alls möjligt. Jag tog alltså beslutet att byta ut en del av fettet mot kolhydrater, så länge jag behövde det. Läste också att Annica Dahlström rekommenderade att man ökade kolhydratmängden lite under graviditeten. Man ska ju inte gå ner i vikt just då. 

Nu är iallafall det värsta över och jag har kunnat komma tillbaka till en trevlig kosthållning igen. Lite mer kolhydrater äter jag, i form av apelsiner mest, men bröd har jag helt skippat igen och jag mår då genast bättre. Idag var vi hos barnmorskan för första gången och hon talade om tallriksmodeller och Livsmedelsverkets rekommendationer. Jag bara log och sa: Nä men så äter inte jag. Och sen var det färdigtalat om det. 

Jag vill verkligen rekommendera blomkålsmos till alla. En underbar uppfinning som faktiskt smakar bättre än vanlig potatismos till köttet. Till och med barnen, som annars är skeptiska till den nya kosthållningen åt den med uppskattning. Och det är busenkelt att göra: Koka allt på blomkålshuvudet med lite salt. Mixa med stavmixer och en rejäl klick smör (typ 50g). salta, peppra och ha i lite muskot om smaken passar dig. Mums!

Fick Bittens brev om sockerberoende idag och jag kände igen mig i grad 2 av detta. Hur den där berömda karaktären alltid kommit på skam och man fallit ner i chipsmumsande och mackfrossa. Inte godis för min del då - just sockersmaken har aldrig fallit mig på läppen. Och jag vet ju att nu när jag äter mycket proteiner och rikligt med bra fett så har den där karaktärsbristen liksom trollats bort. Inte blir jag kolhydratsugen om jag är mätt och nöjd. Nej tok heller.

Därför blir jag lite upprörd när jag läser kommentarerna under en artikel som denna. Varför finns där alltid folk som med pennan i högsta hugg är ute efter att förnedra andra. såna som skriver "Det handlar bara om debet och kredit - med motion och små portioner håller men kroppen i form" och andra klämkäcka och skammande budskap till oss tjockisar. Nu har ju denne Peter hittat ett sätt som passar honom. Hur kan man då få för sig att argumentera EMOT hans erfarenhet, som han delar med sig av? Ja, det är sannerligen mystiskt med det mänskliga psyket...