Som nykomling tänkte jag skriva om min historia, varför jag valde att prova lågkolhydratkost, om fortsättningen och den väg jag går nu.

Jag vill börja med att tacka Frank Nilsson för inbjudan till LCHF.se.

Noll grader

Historien börjar egentligen redan under hösten 2008. Plötsligt börjar jag få smärtor i magsäcken som inte vill gå över - dag som natt. Givetvis går man till läkare och det togs lite prover men utan resultat. Jag fick ett recept på Omeprazol (Losec). Jobbet som IT-tekniker var väldigt stressigt under denna tid så både jag och läkarna trodde att det var stressrelaterat, speciellt eftersom jag kunde sluta med medicinen vid semesteruppehåll. Rutinen blev dock för det mesta att äta ett Omeprazol-piller per dag i ett års tid.

90 grader

I början av 2009 växte sig ett cykelintresse väldigt stort. Det började med mountainbike och fortsatte med landsvägscykel. Jag bestämde mig ganska tidigt för att satsa hårt på landsvägscykling och inledde ett intensivt träningsprogram. Några månader senare hade jag en vilopuls på 37 slag per minut, en väldigt hög tröskelpuls och hade nått en medelhastighet av 38 km/h på tempoträning. Sedan gick något snett.

180 grader

September 2009 avslutades med ett par förkylningar som fortsatte i oktober med något influensaliknande vilket tvingade mig till 2 veckors sjukskrivning. Efter penicillinbehandling kom nästa förkylning, följt av övre luftvägsinfektion och en vilopuls runt 70 slag per minut. I nästan 2 månader mådde jag allmänt riktigt dåligt med konstant yrsel. Cykling var det inte frågan om.

Under sjukperioden började jag göra egna efterforskningar och sökte svar på varför jag blev så sjuk. Ett nytt intresse väcktes till liv - medicin.

Någonstans läste jag en artikel av Jonas Colting om "kolhydratbluffen". Artikeln slog ganska hårt i och med att det han slog ner på var ju precis så jag fått lära mig att äta som idrottare - dvs mängder med spannmål, sportdrinkar, proteinpulver, gainers och andra helfabrikat.

Jag åt enligt Livsmedelsverkets rekommendationer, dvs margariner, lågfettalternativ, fullkornsbröd, lätt & lagom. Sushi var nästan min stapelföda, varvat med diverse färdigrätter. Färdigrätterna är också helt enligt Livsmedelsverkets rekommendationer (dvs vegetabiliska fetter istället för riktigt smör, mycket kolhydrater och för lite protein).

270 grader

I slutet av oktober 2009 upptäckte jag LCHF. Argumenten föreföll solklara och jag valde att prova fullt ut. Två veckor senare mådde jag redan betydligt bättre - jag kände mig faktiskt ganska frisk. Jag hade dock fortfarande problem med luftvägsinfektionen som inte ville ge med sig.

28:e oktober 2009 slutade jag med Omeprazol och av en ren slump upptäckte jag att jag var allergisk mot spannmål då jag gjorde en sås med pyttelite vetemjöl i. Smärtorna kom först senare under natten. Jag testade även råg och havre - samma resultat. Ett senare gliadinprov (glutenintolerans) gav negativt resultat - dvs jag var tydligen inte glutenintolerant. Det finns dock andra proteiner och ämnen i spannmål som jag tydligen inte tål. En teori är fytinsyra då fullkornsbröd innehåller mer fytinsyra än vitt bröd. Förmodligen orsakade min stora fullkornskonsumption inflammation i tunntarmen vilket påverkade flimmerhåren. Saltsyran irriterade de inflammerade flimmerhåren och förorsakade svedan. Omeprazol stänger av saltsyraproduktionen och därför fungerar medicinen, samtidigt som saltsyra är otroligt viktig för nedbrytning av föda. Flimmerhåren kan kort beskrivas som kroppens näringsupptag - skadas dem får man i stort sett näringsbrist. Nu åt jag även lågfettkost. Jag gick till och med så långt att jag bytte ut mellanmjölken mot minimjölk i tron att detta skulle göra att jag höll vikten som cyklist. I och med introduktionen av minimjölk slopade jag i stort sett allt mättat fett i kosten, vilket är precis det resultatet blir om man lyssnar på Livsmedelsverket.

Vid olika läkarbesök konstaterades också att jag hade något förhöjt blodtryck. Vid ett tillfälle hade jag 130/75 och vid ett annat 140/90. Jag bekräftade även detta vid egna mätningar. I min släkt finns flera som har haft förhöjt blodtryck. Naturalförloppet är att dö i vad de dog i, dvs stroke och diverse blodproppar. Visst levde de till någorlunda hög ålder, men lidandet fram till sin död med medicinering, biverkningar, operationer, amputering av ett ben känns inte som ett kul sätt att avsluta sitt liv på.

Full cirkel

Idag har jag nått längre än jag trodde var möjligt. Omeprazol är ett minne blått och även mitt förhöjda blodtryck. I dagsläget är mitt systoliska tryck ytterst sällan över 120, snarare runt 115. Mitt diastoliska är i stort sett alltid under 75. Jag har inte gått ner i vikt särskilt mycket, däremot syns det klart och tydligt att jag har gått ner i kroppsfett, dvs jag har gått upp i muskelmassa (kanske även bentäthet). Nu förstår jag att jag var vad engelskspråkiga kallar för "skinny fat" - jag hade hög kroppsfettsprocent och låg vikt, dvs för lite muskler. Idag har jag 7.4% kroppsfett, perfekta blodvärden, jag mår strålande och är medicinfri. Jag har haft en liten kort förkylning sen kostförändingen, men det är trots allt stora framsteg mot hur illa det var innan. Höga doser av D3-vitamin ihop med kryddan gurkmeja verkade vara det som krävdes för att bota min 4 månader långa astma-liknande halsirritation. D-vitaminet hjälper nog till viss del att höja välmåendet, men största förtjänsten måste ändå vara maten.

Min uthållighet är förbättrad, jag behöver inte längre trycka i mig kolhydrater för att inte gå i väggen utan kan vandra, springa, isklättra, osv enbart på fett och protein. Förutom uppenbara förbättringar som sänkt blodtryck, bättre fysik, explosivitet, snabb nagelväxt, osv så har jag märkt att mina drömmar om nätterna är otroligt klara, detaljrika, intressanta och verklighetstrogna. I och med att kolesterol är bland annat signalsubstans i hjärnan är min teori att mitt relativt höga kolesterol ger mig sköna drömmar för tydligen ger motsatsen (åtminstone med hjälp av statiner) mardrömmar [ref].

Mitt medicinintresse har vuxit sig så stort att jag har börjat med "amatörforskning" som hobby och mina intresseområden är allt som rör metabola syndromet och andra insulin-/kolhydratrelaterade åkommor. Jag har två huvudteser som jag baserar mina experiment runt. Den ena är att lågkolhydratkost (speciellt 100% animalisk och helt utan spannmål) är optimal föda samt att låg-intensiv träning (t.ex vandring på stig) varvat med hög-intensiv intervallträning (t.ex lyfta tungt under kort tid) är optimal och evolutionärt rätt träning (dvs "stenåldersträning"). Jag tror att kombinerar vi bägge har vi stora möjligheter att uppleva samma styrka, uthållighet, hälsa och välmående som var förutsättningen för att våra förfäder kunde leva överhuvudtaget.

Mycket av min nya syn på både optimal föda för idrottare och optimal träning fick jag genast gehör av efter att ha läst Frank Nilssons bok Istället för doping. Idag är min träning helt annorlunda och det ser ju ut som att det levererar resultat redan nu, trots att jag inte börjat träna på allvar än.

Mina förfäders föda

Ett namn som ofta förekom i artiklar jag läste var Vilhjalmur Stefansson. Boken som är mest intressant trycks inte längre och förekommer konstigt nog sällan i debatten. Orginaltiteln är Not by Bread Alone eller Fat of The Land. Den finns som PDF här. Stefansson var etnolog och antropolog samt en amerikan med isländska rötter. I över 10 års tid levde han bland inuiter och indianer. Han rapporterade vad han såg och efter många års erfarenhet konstaterade han att folk som åt i huvudsak eller enbart animaliskt hade varken karies eller cancer (dvs fulltständig avsaknad av, läs Stefansson bok Cancer: Disease of Civilization). Till skillnad från många kostförespråkare idag (oavsett om det är lågfett, lågkolhydrater eller från Livsmedelsverket) hade Stefansson exceptionell förstahandserfarenhet och vetenskaplig hög moral. Såg han bevis för motsatsen då förkastade han sin teori - till skillnad från hur många beter sig idag. Detta bekräftar hans samtida kollegor som skriver förorden i hans böcker. Stefansson var också i en unik position, det fanns fortfarande traditionellt levande inuiter på hans tid (tidigt 1900-tal). Dagens forskare har inte denna möjlighet då det inte längre finns några traditionellt levande inuiter. Idag flygs kolhydraterna in.

Då även jag har isländska rötter (min far är islänning) blev det extra intressant när Stefansson beskriver hur våra gemensamma förfäder åt...

I received my first anthropological commission from the Peabody Museum of Harvard University when they sent John W. Hastings and me to Iceland, in 1905. We found there in one place a medieval graveyard that was being cut away by the sea. Skulls were rolling about in the water at high tide; at low tide we gathered them and picked up scattered teeth here and there. As wind and water shifted the sands we found more and more teeth until there was a handful. We got permission to excavate the cemetery, and eventually brought with us to Harvard a miscellaneous lot of bones which included more than eighty skulls and a great many loose teeth.

The collection has been studied by dentists and physical anthropologists without the discovery of a single cavity in even one tooth. So the Icelanders of the Middle Ages had no toothache, and none of that sloughing away of the teeth which is known as dental caries. [...]

During the decay-free period, 1200 to 1800, the foods of the Icelanders were, in descending caloric importance: milk and milk products, mutton, beef, fish. There were, as we said, no imported carbohydrates; the only local nonanimal food of any importance was, and then only in some places, soups made of Iceland moss. The "moss," really a lichen, had to be secured by long journeys to the mountains, which journeys, the literature shows, were summer picnics—made more for fun than for food. [sidan xviii, Comment by the Author] [...]

An analysis of the various factors makes it pretty clear that it was their food which protected the teeth of the medieval Icelanders. The chief elements were fish, mutton, milk, and milk products. There was a certain amount of beef and there may have been a little horse flesh, particularly in the earliest period of the graveyard. Cereals were little imported and might be used for beer rather than porridge. Bread was negligible and so were all other elements from the vegetable kingdom, native or imported.

When Hastings and I were in Iceland, many people remembered, from the middle of the nineteenth century, a period when bread still was more rare than caviar is in New York today. As children they had tasted bread only a few times a year, usually when they went visiting with their parents. Thus the diet was still substantially that of the Middle Ages, though the use of porridge was increasing. The older people with whom we talked did not remember hearing of toothache in their early youth, but did remember accounts of it as a painful rarity about the time when the large emigration to North America started, following 1872. [sid 90-93, Fat of The Land - And Visit Your Dentist Twice a Year]

Något annat som inte förekom innan modern tid på island är HCCAA - Hereditary Cystatin C Amyloid Angiopathy. En studie hävdar att det beror på förändrad diet:

How can we account for the rather drastic reduction in the life span of L68Q carriers that seems to have occurred three centuries after the mutation arose? It is unlikely that this is due to an additional, but currently undocumented, mutation acting as a modifier of the risk conferred by the L68Q mutation. Indeed, an additional mutation would need to have occurred many times in several different extended families. Alternatively, and even less plausible, a putative modifier mutation would have needed to spread from very low frequency to near fixation in each of the L68Q carrier families in the space of a few generations. Rather, we postulate the involvement of some environmental factor that came into play around 1825 and reached saturation around 1900, possibly a dietary factor such as the increased consumption of carbohydrates (Figure 7) or salt (for food preservation). The notion of an environmental modifier of disease risk conferred by the L68Q mutation is supported by the observation that the decrease in life span was delayed by about 20 years in the remote Northwest coastal region A compared to the West and South regions B and C combined. Thus, the life-style changes associated with economic development in Iceland during the 19th century occurred later in remote regions than in regions closer to the capital Reykjavik. [ref]

Med dessa argument (ingen karies och inga 30-åringar med multipla hjärnblödningar) anser jag att min optimala föda är 100% animalisk. Kan det vara så att tandhälsan avspeglar annan hälsa, inklusive kardiovaskulär hälsa? Får man tro sambandet mellan karies och HCCAA ovan är det inte helt osannolikt.

På min far ser man tydligt, i sin tur, islänningarnas ursprung. Svart hår och ljus hy tyder på anlag från de som först befolkade Island, irländarna. Tydligen åt man ungefär som man gjorde på island även på de brittiska öarna...

The small-scale study - the first of its kind - of the bones of about 23 Neolithic people from ten sites in central and southern England, suggests that these `first farmers' relied heavily on animal meat for food, or on animal by-products such as milk and cheese, and that plant foods in fact formed little importance in their diet. The bones date from throughout the Neolithic, c 4100BC - c 2000BC. [ref]

Det är alltså fullt möjligt att mina förfäder åt varken grönsaker eller kolhydrater förrän in på mitten av 1800-talet. Inte konstigt att jag inte tål spannmål och inte mår bra av fiberrika grönsaker. Om stenålderskostförespråkarna hävdar att människan inte kan anpassa sig till en ny kost på "bara" 10000 år, hur väl kan då jag - med mitt genetiska arv - anpassa mig till föda mina förfäder bara ätit i mindre än 200 år?

I stort sett har Vilhjalmur Stefanssons bok Fat of The Land gett mig fullständig övertygelse att den väg jag valt idag är den mest hälsosamma. Av denna anledning rekommenderar jag alla att läsa den. När dietistråden haglar står jag stabil som granit och av deras skrämselpropaganda blir jag - som att exponeras av en sjukdom - bara ännu mer immun.

Vad äter jag idag?

Nästan enbart nötkött och fett utvunnet ur nötens njurtalg, men även lite fisk (oftast sill). Jag är inte helt och hållet "paleolitisk" i min kostsyn då islänningen levde fullständigt frisk och stark även på mjölkprodukter så för min del kan det bli lite ost, yoghurt och grädde ibland. Däremot äter jag nästan aldrig grönsaker. Det händer att jag kan äta en avokado, lite blåbär och kanske ett äpple, men med flera veckors mellanrum. Min vardagsrutin är nästan 1 kg köttfärs samt talg om dagen. Biffar gör jag oftast pemmican av. Pemmican uppfanns av nordamerikanska ursprungsbefolkningen och består av 50% talgfett och 50% torkat pulveriserat kött (i vikt) som man smälter ihop på låg temperatur och häller i t.ex kakformar. Detta blir cirka 70-75 energiprocent fett och 30-25 energiprocent protein - perfekt blandning för en karnivor. Tydligen är den även optimal för människor för det är ungefär så jag levt sen oktober 2009.

Andra som äter som jag

Jag är inte ensam om att äta som jag gör och presenterar ett par intressanta exempel:

Danny Roddy äter enbart pemmican och har en intressant blogg [länk]
Lex Rooker äter enbart rått kött [länk]
En mer kontroversiell personlighet är Owsley "The Bear" Stanley som har ätit enbart animaliskt sen 1959 [länk]

Sammanfattning

Denna berättelse må tyckas vara en riktig "success story" och det är det ju till stora delar. Det är inte någon "mirakelkur" - sådana finns inte. Däremot är det utan tvekan en avsevärd förbättring på alla plan och vad mer kan man begära?

Vid ett tillfälle blev jag tillfrågad om jag upplever något negativt med denna kosthållning. Efter mycket funderande har jag endast kommit fram till en sak - dricker man 3 dl grädde i ett svep trots att man är proppmätt då riskerar man att bli ganska illamående och eftersom kroppen inte kan lagra fettet lika lätt som med kolhydrater blir det lite problem, dvs det kan komma upp igen. Detta är ju ganska banalt, man kanske inte ska svepa ett gräddpaket när man redan har ätit mer kcal än man behöver den dagen? Min filosofi har varit att äta så mycket jag kan, utan att hålla igen [ref]. Det har känts som att detta är det jag behövt för att läka ut efter ett livs misshandel av spannmål och ett års medicinering. Personligen har jag inte upplevt några negativa effekter av att enbart leva på animalisk föda - tvärtom.

Min ordinarie blogg är http://michelblomgren.blogspot.com. Jag skriver först och främst om kost, hälsa, medicin och den träning jag sysslar med. Här på LCHF.se tänkte jag lägga upp inlägg specifikt om min kost och syn på saken samt erfarenhet att träna på lågkolhydratkost. Jag har samma uppfattning om träning som Frank Nilsson, vars bok även har varit en stor inspirationskälla ihop med Mark Sisson's Primal Blueprint och Erwan Le Corre's MovNat.

Ät dig mätt på rätt mättat fett!