Hej kära vänner, nu vankas finalen på våren och många av oss börjar blicka framåt, mot sommarstugan, båten, cykeln, barnens skolavslutningar, saker som äntligen ska fixas, bjudningar för släkt och vänner, resor, och en massa andra måsten.
Själv kör jag hårt med tre projekt inom byggsektorn och det verkar som det blir full rulle med jobb även hela denna sommar, suck.
Ibland när jag ser de små blå- och vit-sipporna, tussilago, krokus, snödroppar och alla andra fagra blommor jag inte kan namnet på, spegla sig i solstrålarna, så sköljer minnen från förr upp i mitt sinne.
Klassrummet, det blev en speciell svårdefinierad lukt, när solen sken in och värmde den stillastående oventilerade kvalmiga luften och alla elever, som kände svetten komma krypande. Svarta tavlan, den fuktiga sura illaluktande gamla suddsvampen ingnodd med krita, förmodat mögel, allmän instängdhet och oset från ett dåligt ventilerat skolkök, blandat med stanken från petroleumsågspånet vid namn Prol, med vilket man sopade rent golven. ja minnena sitter som berget i min hjärna.
Likaså alla förberedelser inför skolavslutningen. Sångkör med tråkiga ständigt ältade Evert Taubesånger. Även lite Bellman faktiskt: Fjäriln vingad, Plocka vill jag skogsviol, På det några klassiska psalmverser, Sången Här är gudagott att vara m. fl. Minns att i sjätte klass var vi några utvalda som fick spela blockflöjt, piano och i mitt fall trumpet. Många av oss hade ju börjat i den kommunala musikskolan och hunnit lära oss en del. De som inte var så framåt fick slå på triangel och tamburin. De allra sämsta och helt obotligt omusikaliska fick titta på.
Kan inte än idag förstå hur fröken lyckades pumpa liv i den gamla gistna svarta tramporgeln anno 1918. Några inledande gurgel, sedan flöt det på.
Gymnastiksalen med den utstuderat elaka slöjdutställningen inte att förglömma. Träbitar snidade till helt onödiga prydnadsföremål av pojkarna och tygstycken i form av kuddar, korsstygn och annat broderat krimskrams av flickorna. Sakerna var nogsamt märkta med namn på tillverkaren, så föräldrarna skulle kunna titta, jämföra och tycka. Minns att något år hade pojkar och flickor bytt plats. Alltså i stället för att få tillverka ytterligare en träskål eller en struts ståendes på ett ben på en liten träfot, allt i träslaget mahogny, tvingades jag fylla ett putvar med korsstygn och andra stygn, vad de nu kallades. Min kudde blev aldrig, som enda objekt skall tilläggas, till syfrökens stora indignation, klar. Faktiskt rörde det mig inte så mycket men många av mina kamraters föräldrar hade synpunkter.
På skolgården finns än idag den byggnad kvar, som inrymde ett antal dassringar, pojkar för sig och flickor för sig. Precis till min skolstart hade man färdigställt en ny toalettanläggning med spoltoa och handfat. Vilken lyx, tyckte fröken, 60 år gammal med sockersjuka som varit med förr och ofta lät oss förstå, att hennes elever på trettiotalet varit mycket mer skötsamma och ordentliga, ja, ja, se ungdomen, den var hopplös. Fast förstås, så sade man säkert redan på Robin Hoods tid och det har ju fungerat bra ändå.
Måste också tillägga, att den gamla trettiotalshiten ”Sörgården” var mycket roligare än den genomtrista ”Nu ska vi läsa”, som vi, i nymodiga skolan drabbats av. ”Mor är rar”, ”Far ror”. Skolbyggnaden då? Jo den används idag som navet i en friluftsanläggning. Den ser likadan ut och ibland har jag vid förbiresa haft god lust att kika in och känna om lukterna finns kvar. Något hindrar mig, förmodligen vetskapen om, att i samma ögonblick jag inträder är det så stor skillnad från mina minnen så allt nostalgiskt blir förstört. Förmodligen har ni alla känt samma vid återbesök av någon minnesvärd plats. Det var bättre förr så att säga.
Nog med nostalgiska minnen, nu till mitt egentliga ärende. Ni håller på att tackla av. Märker tydligt hur det blir färre och färre kostredovisningar och hur sockerfusket florerar.
Vet ni go vänner. Det gäller att hålla ut, att aldrig ge tappt. Endast ihärdigt kämpande ger resultat.
Det är fullt möjligt, att tappa något halvkilo per vecka och det ska ni därför göra.
När suget efter lite egenplockade hjortron hemmagjorda till sylt och därtill någon deciliter kall vispgrädde blir för starkt…. andas djupt, gör en kopp starkt thé och drick detsamma. Låt inte tanken förleda er till felaktig handling. Låtsas, att det är mycket allvarligt att ”synda” och känn dig stolt när du klarade pärsen.
Rekommenderar till läsning de två böckerna ”Den hemlige kocken” och ”Äkta vara”, båda skrivna av Mats-Eric Nilsson. Efter dessa thrillers känner man sig inte sugen på någonting och man blir misstänksam till och med på ett stycke benfri svensk fläskkarré. Vad kan de ha använt för att manipulera köttet både till utseende och smak? Varför finns det druvsocker i bacon och för den delen, vad gör konsistensgivaren i samma baconpaket. Trevlig läsning mina vänner.
So long
Nicke