Läste detta inlägg på Don Matesz blogg. Don har skrivit flera inlägg och debaterar hårt mot den kost jag äter (fett kött utan grönt). Han har givetvis rätt att jag inte äter det som inuiter åt - jag äter ju kött i huvudsak och inte fisk eller skaldjur.
I inlägget märker jag flera felaktigheter, bl.a angående hur mycket mineraler Inuiterna fick i sig.Enligt denna studien fick inuitbarn på traditionell kost (dvs förr i tiden) i sig 20mg kalcium per dag. Det är 30-40 gånger(!) mindre än RDI. Jag har själv märkt överdoseringssymptom av kalcium (pga för mycket ost), vilket säger mig att - på denna kosten, efter anpassning - är kalciumbehovet extremt mycket mindre än på annan kost. Samma gällde tydligen för inuitbarn - de fick för mycket kalcium i blodet vid ett kalciumbelastningstest, något som barn från väst inte fick. Kanske är jag också "genetiskt unik"? Antingen det (att jag har isländska gener och de åt ju helanimaliskt) - eller också beror det på kosten i sig, frånvaron av socker, kolhydrater, fytiner, lektiner, polyfenoler, mm gör att mineralupptaget är extremt mycket större/bättre.
En annan felaktighet är att han kopplar lågt kalcium ihop med plack på tänderna. Enligt Don så beror detta på att kroppen släpper kalcium från benen för att hålla uppe kalciumhalten i blodet. Kan det inte istället vara så att det kalcium vi äter är så pass mycket att det måste ut? När jag ätit mycket ost har iaf jag fått plack betydligt snabbare än när jag äter endast kött. Stefansson beskrev att inuiterna också hade denna typ av plack (ref The Fat of The Land), så det spelar tydligen ingen roll om man äter som jag eller som en inuit - äter man helt animaliskt får man plack - det har vi alla som äter så här (se ZIOH). Skillnaden mellan resten är att vår plack tydligen skyddar tänderna, förutom att denna kosten ger perfekt tandhälsa i övrigt. Jag har dock fått i mig mer än RDI av kalcium samt hade normalt PTH vid förra blodprovet. För mycket kalcium har jag redan upplevt hur dåligt det är.
Don provade det jag äter i en ynka månad och fick kramp. När han tillförde grönsaker och frukt igen slutade krampen. Han menar att han fick kaliumbrist pga kosten. Detta tror jag är omöjligt då 600 gram nötkött ger RDI på 3000mg kalium per dag. Vanligtvis äter jag 1000 gram köttfärs per dag och detta ger mig 3000mg (kollar ni fineli, SLV, mm, ta hänsyn till fetthalten, ju mer fett desto mindre kött = mindre vitaminer och mineraler givetvis). Om han verkligen fick kaliumbrist så beror det på eventuella urindrivande mediciner han går på (detta vet jag inte om han gör, men det är enda förklaringen).
Jag är ganska säker på att Don upplevde typiska omställningsproblem - ketos. Att gå från vanlig kolhydratkost till vanlig lågkolhydratkost (oftast med extremt mycket mer grönsaker än innan = mer mineraler in än innan) ger många människor precis samma symptom (muskelkramp). Att som Don skippa grönsaker, frukt och nötter gör att han ställs inför nya omställningsproblem (han dumpar kolhydraterna ännu mer, något han inte är van vid och en ny omställningsperiod inleds). Att nolla kolhydraterna är till en början väldigt vätskedrivande. Personer som går på urindrivande medicin samtidigt som de äter LCHF/vLCHF eller Zero Carb riskerar utan tvekan kaliumbrist (bl.a) - ketos är naturligt urindrivande och kombinerar man det med mediciner så ligger man illa till (läkaren har ju inte ordinerat dubbel dos urindrivande). Ketos går dock inte att jämföra med vätskedrivande mediciner, dvs kalium försvinner inte ur kroppen i sån mängd att man får brist vid ketos. Allt som är vätskedrivande driver ut mineraler - åtminstone innan man genomgått fullgod anpassning (någon månad). Don hade förmodligen ett extremt mycket högre kalciumintag innan och helt plötsligt försvann magnesiumet. Magnesium är snabbverkande men förbrukas dessvärre också väldigt snabbt, kalcium "ligger kvar" betydligt längre tid och konkurrerar förmodligen ut magnesiumet, vilket leder till kramp. Dvs, Don fick förmodligen inledande magnesiumbrist pga köttdietens vätskedrivande egenskaper, inte kaliumbrist (äter han rätt så får han i sig RDI av kalium = långt från brist) - eller så åt han för lite magnesium från början, vilket är mycket möjligt. Hade han fortsatt några veckor till hade kroppen anpassat sig och lärt sig "spara" på mineralerna - precis på samma sätt som när man anpassar kroppen att hålla kvar salt via ett lågt saltintag (ju mer salt man äter, desto mer salt utsöndrar man - samma gäller förmodligen för alla andra mineraler, inte bara natrium). Att tro att kroppen är en strömbrytare och bara anpassar sig till mineralinnehållet hur snabbt som helst är felaktigt. Min slutsats är att Don drabbades av "kolhydratsvält" och misstog detta för kaliumbrist när det egentligen handlade om kostens vätskedrivande effekt ihop med ett tidigare högre kalciumintag och förmodligen för lågt magnesiumintag. Om han hade ätit sig ordentligt mätt hade det inte varit något problem, i början äter man kopiöst mycket på denna kosten, det finns en anledning.
Don menar också att inuiterna åt väldigt mycket kalcium, men han ger ingen referens (tror inte någon har en gedigen referens).
Jag har en referens iaf och den säger att barn åt 30-40 gånger mindre kalcium än svenskt respektive amerikanskt RDI. Inuiterna åt
inte mycket kalcium, tvärtom
[ref] [ref] [ref]. Om ni söker runt på nätet så hittar ni anti-mjölk propaganda som säger att traditionella inuiter hade ett högt kalciumintag och osteoporos - inget av det är sant, traditionella inuiter hade varken högt kalciumintag eller osteoporos (
Don skriver även om det själv här, annars kan ni läsa Stefansson's The Fat of The Land), var de fått den informationen ifrån vet jag inte. Det stämmer att moderna inuiter, precis som moderna indianer, m.fl har osteoporos men det beror på förändrade kostvanor (mat som flygs in från väst) - samma sak gäller givetvis metabola syndromet och diabetes - inget av det fanns förr, men nu är det vanligt bland dessa folkslag. Sen har de förstås rätt att ost, yoghurt och mjölk inte är bra i någon betydande mängd - för mycket kalcium = magnesiumbrist = osteoporos och förklakning av vävnaden.
Jag vet vad det innebär med mycket kalcium - resultatet är dåligt - överdos och magnesiumbrist. Vi behöver givetvis båda, men i rätt proportioner, rätt mängd och i rätt ratio (mer magnesium än kalcium). Har man ett lågt kalciumintag behöver man mindre magnesium. Äter man mycket ost går det inte att täcka obalansen via kost (oavsett hur mycket spenat och nötter man äter - de innehåller även ganska mycket kalcium, dvs
status quo ante bellum) utan man måste äta magnesiumtillskott, finns inget annat alternativ om man äter mycket ost tyvärr.
Felaktigheterna i Don's inlägg fortsätter med C-vitamin. Mitt C-vitaminintag har varit extremt undermåligt med tanke på RDI i ca 6 månader och hittills har jag inga problem. De problem jag nyligen hade avlöstes omedelbart av magnesiumtillskott och att i stort sett sluta med ost, inget av det har något med C-vitamin att göra.
Don är ute och cyklar och som cyklist så borde jag ju veta. Efter en hård helg på cykelsadeln, en snabb tur till jobbet i morse (snittade 31,3 kmh på cykelbanan, trots hård helg, rödljus och diverse stopp) samt ett hårt pass på trainern som jag just ska börja med så verkar kalium- eller C-vitaminbrist vara mina minsta problem. Hittills verkar kalcium-/magnesiumteorin stämma, jag har minskat mitt kalciumintag ordentligt och ökat magnesiumintaget. Kalciumöverdosinergssymptomen börjar försvinna, den konstanta törsten börjar släppa och jag tänker inte längre på vatten lika mycket. Det verkar dock ta flera dagar innan en kalciumöverdos släpper.
Om några veckor ska jag komma med ett mineralinlägg baserat på min erfarenhet ihop med referenser (bl.a att inuiterna inte åt särskilt mycket kalcium och därför ska vi inte äta ost, yoghurt, mjölk, mm, men smör går förstås bra i måttliga mängder).