Det är en spännande resa jag är på, inte bara vad gäller maten utan i övrigt också. Men nånstans så kopplar jag ändå ihop det här med maten och mitt nya sätt att äta, med hur jag funkar i övrigt. Det är så himla häftigt det som händer!

Jag har alltid trott att jag har femhundraelva problem jag måste lösa för att kunna få ett klokt förhållningssätt till min kropp och min mat. Tex, jag har alltid ätit alldeles för fort. Jag har en störd kroppsuppfattning. Jag har alltid ätit för stora portioner, osv osv.
Nu när jag ätit såhär ett tag, så har allt det där andra bara försvunnit, utan att jag tänkt på det.
Kroppsuppfattningen vet jag inte riktigt vad som har hänt med, men jag går i allafall inte omkring och hatar min kropp 24-7. Det är rätt befriande. trots att jag "bara" gått ner 6 kg, så det sitter liksom inte i att jag skulle ha blivit smal, för det har jag inte. Väger i dagsläget 91 kg till mina 169 cm så det finns att ta av.

En annan sak är min självkänsla. Den bara finns där. Senaste exemplet idag.

Jag håller på att anordna en studiecirkel i tårtdekoration tillsammans med ett studieförbund. Dom ville ha in en studieplan och en uppskattning på hur mycket materialet kan gå på per deltagare. Det gjorde jag och skickade in. Talade om att materialet uppskattningsvis skulle kosta 750 kr/person plus 150 kr per person i råvaror som cirkeldeltagarna får betala på plats.
Jag skrev att jag inte vill använda mina egna verktyg osv eftersom jag är beroende av dem och inte vill att dom ska gå sönder eller försvinna.

Fick ett samtal idag att dom räknat klart och ska gå ut med annons. Då visar det sig att dom räknat med att JAG ska stå för allt material förutom de 150 kr som deltagarna ska betala själva! Det handlar om 6000 kr som dom då tänkte att jag skulle betala själv! Vad är det då för vits? Jag har ju ingen lust att betala för att lära ut till andra. Jag har själv betalat ganska stora summor för att lära mig.
Jag har betalat i snitt 140 kr i timmen för de kurser jag har gått, exklusive resor (bor på Gotland, såna kurser finns bara på fastlandet). De här deltagarna skulle alltså få samma kunskaper för under 50 kr per timme och dom behöver inte ens resa.
Det känns inte ok. Vill man syssla med en hobby som kostar en del så får man ju vara beredd att betala för det. Har man inte lust att betala det så kanske man får göra nåt annat som inte kostar lika mycket.

Förklarade detta för studieförbundsmänniskan. Jag sa att om folk tycker det är för dyrt så får vi ju helt enkelt skippa studiecirkeln.
Jag kände bara att jag inte har lust att ge bort min kunskap gratis till folk som bara inte har lust att betala. Det vore skillnad om jag gjorde det till folk som inte KAN betala. Jag kan visst tänka mig att köra en välgörenhetskurs, men det ska det vara det och inget annat.

Mitt sätt att förklara för henne hur jag såg på det, tydligheten och självklarheten i hur jag sa det överrumplade mig. Jag mådde inte ens crap efteråt, fick bara en adrenalinkick av det positiva slaget. (Jag har pts och det här är en situation som hade kunnat få mig i däck för ett halvår sedan)
Det är som att jag äntligen känner mitt eget värde...
Lång utläggning och den som orkar läsa allt ska få en stjärna i himlen av mig.

I am happy!