Banta dig fet. Ät dig tjock. Så undviker du att bli smal, de tio bästa knepen.

Svält dig fet!

I tidningsvärlden är rubrik och ingress lika viktig som reportaget. En intetsägande eller krånglig rubrik lockar knappast till läsning. Så gör inte heller en torr och faktaspäckad ingress.

Som läsare vill man vädra sensation och något nytt.

Ändå mina vänner, trots att jag så väl känner till hur det förhåller sig, så blir jag lurad att gång på gång läsa om farligheten av att äta semlor varje dag (Bäsén i dagens Expressen), faran med att dricka läskedryck, den påstådda nyttan av att äta frukt och grönt. Tidningsrubrikerna återkommer varje dag, det är bara tidningen som byter namn.

Ät inga bullar, låt bli karamellerna. Lämna potatisen, hoppa över godsakerna på kaffebordet.

Tänk så lätt det är att skriva andra på näsan, vad de ska undvika.

Som gammal officer minns jag när vi hade hårda övningar med att bygga tunga prefabricerade broar. (Som ett jättelikt meccano levererades delarna på ett antal lastbilsflak och skulle monteras i detalj enligt anvisningarna) De skulle inte bara hålla måttet i alla avseenden, de skulle byggas på nolltid också, helst i mörker och dimma. Ett extra plus om allt utfördes i minusgrader och halka.

Under övningar som dessa kändes det frestande att locka med något myspys. ”När bron är klar åker vi hem och äter.”

Naturligtvis kan man inte öva någon att uthärda strapatser, om man kommer med mutor.

Konsten mina vänner är, att just göra till en konst, att inte muta.

”När det här fruktansvärda uppdraget äntligen blir klart, ska vi försöka oss på något ännu värre, skynda på nu!!!” Får man då med sig gubbarna så vet man att man är på god väg att lyckas.

Kommer ihåg hur jag log för mig själv när jag 28 år gammal blev kallad för gubbjävel, av de värnpliktiga 19 – 20 åringar som just fått en hopplös order och trodde att jag inte hörde genom stabstältduken.

Vad spelade deras vrede över mig för roll, när de ändå visste vad som skulle göras och gjorde det och efteråt faktiskt kände sig lite stolta och tuffa. ”Det gick ju bra det där.” Då utan att påtala varför kan man ju korta tjänsten på fredag eftermiddag, så alla kommer hem på permis lite tidigare. Då uppfattas det inte som en muta utan som beröm.

Varför skriver jag nu om detta?

Jo, konsten är inte att tala om att du ska undvika det farliga godiset. Konsten ligger i, att få dig att göra det. Löjligt enkelt att uppmana dig att lämna semlan ifred men oändligt mycket svårare att få dig att inse vad du ska göra för att klara av att låta bli och därför låter bli.

Vet inte hur många bantningsböcker som finns och hur många som inte hade behövts. De tar alla upp samma sak, beroende på vad de förespråkar att man ska äta eller vad författaren företräder för ism, så har de alla det gemensamt, att de inte kommer med de handfasta tipsen och idéerna om hur du ska göra för att lyckas.

Envar sin egen lyckas smed, så är det. Det finns bara en som kan styra din bantning, det är du själv. Jag kan ge tips om hur du ska göra, locka dig att pröva, skrämma dig att tro. Eftersom jag omöjligt kan kontrollera att du gör som jag tipsar om, så är det till sist din egen karaktär, som avgör om du ska lyckas.

Hur ska jag få dig att göra som jag vill att du ska göra? Vilka mekanismer ska jag trigga så vi blir överens?

Minns från min barndom tidningen Lyckoslanten, som innehöll en tecknad serie om två flickor, Spara och Slösa. Spara var präktig, välkammad, välklädd och som namnet anger sparsam.

Slösa var nerkörd, dålig kroppshållning, rufsig ful frisyr, åt alltid godis, säkert hade hon dåliga tänder, taskiga hemförhållanden och usla betyg också. Naturligtvis var det meningen att vi skulle vilja efterleva Spara, sköta oss exemplariskt och öppna sparkonto i Sparbanken, som den hette på den tiden.

Vad tidningen vädjade till, var barnets samvete och att barnet skulle vilja följa sitt bättre jag.

På så vis skulle det öppnas många sparkonton och en mängd barn kunde tidigt knytas upp för framtida bankaffärer när de kommit upp i vuxen ålder.

Alltså, nu vädjar jag till ditt bättre jag. Du vet ju vad som är bäst för din kropp och mage, använd dig av den kunskapen. Sätt dig på kammaren och fundera ut, hur ska du genomföra bantningen. Behöver du morot, piska, vilja? Om så är, av vilket slag? Tänk ut det också.

Vill du köra i hemlighet? Vill du att alla ska veta, så de kan häckla dig när det går fel?

Du bestämmer, men se till att det du bestämmer håller hela vägen. Du kan ju inte ena minuten gå ut med information till omvärlden att nu minsann….och sedan bli stött i kanten när du hånas för ditt misslyckande. Det bästa är om du kämpar för att det inte ska bli något misslyckande. Självklart krävs det en plan för hur du ska klara av det också. Tänk ut den.

Peppa dig själv, ägna dig åt mental träning. Har skrivit om det förut. Öva att ta på det förbjudna. Öva, öva, öva, efter ett tag märker du hur det som var hopplöst jobbigt, plötsligt är enklaste sak i världen. Tro inte att Jussi Björling blev den han var utan träning. Du kan också, bara viljan finns!

Nog för idag, lycka till

Har själv just tackat nej till en erbjuden semla men firar triumfen över mitt dåliga jag med vispgrädde i kaffet. Kör hårt så håller det längre.

So long