(Bild: Frigående grisar på Joel Salatin's Polyface Farms. Fotograf: Amber Karnes www.myaimistrue.com )
Det här kommer att bli ett mycket lååångt och väldigt annorlunda inlägg jämfört med de vanliga nyhetsartiklarna här på LCHF.se. Tanken är att detta blogginlägg ska fungera som en argumentsamling för alla er som behöver ta debatten om LCHF/Paleokost och miljön i fikarummen och på nätet. Det här kommer att vara – som det heter på modern svenska – ett levande dokument där jag fyller på med fakta och argument allt eftersom, så bokmärka gärna denna sida och kom tillbaka med jämna mellanrum. Först kommer en (rätt lång) sammanfattning och sedan ett förord. Därefter följer en vidareutveckling av resonemangen och argumenten med länkar och tips för vidare läsning.
En sammanfattning av denna artikel kommer också att publiceras i LCHF-Magasinet nr 3, 2011. Eventuellt kommer lite olika vinklingar på samma material att dyka upp som inlägg i andra forum såväl tryckta som på webben.
Ett litet förtydligande: Kritiken som riktas mot veganism ska tolkas just som en kritik av denna kostideologi som kortfattat går ut på att vi kan rädda välden bara vi slutar äta kött och tänker bort djuren ur vår matproduktion. Detta är en ideologi som omfattas av betydligt fler än bara veganerna. Livsmedelsverket, Folkhälsoinstitutet och ett par SR Ekot-journalister är helt inne på detta tankesättt som jag menar vare sig är realistiskt och heller aldrig kan bli ekologiskt hållbart. Däremot ska denna uppgörelse med veganismen som ideologi inte tolkas som en kritik av den enskilde veganen eller vegetarianen. De har, precis som vi LCHF-are och paleokostare sin fulla rätt att äta på de sätt som de tror gynnar hälsan och miljön. (För övrigt har vi ett bokprojekt på gång inom min familj med lakto-ovo-vegetarisk LCHF).
/Per Wikholm, kostdebattör och författare med molekylärbiologisk bakgrund
Sammanfattning
Under bara drygt ett halvt århundrade har mänsklighetens matproduktion ställts om från att vara huvudsakligen solenergibaserad till att till stor del baseras på fossila bränslen som olja och kol. Vägen tillbaka till en solenergibaserad och ekologisk hållbar matproduktion kommer att vara lång och mödosam men den är nödvändig. En sådan omställning måste bygga på ett ekologiskt kretsloppstänkande där omfattande djurhållning utgör en central del. Därför utgör de principer som finns inom LCHF- och Paleorörelsen en del av lösningen på problemet.
På motsvarande sätt så utgör veganism - som baseras på att man kan tänka bort djurhållningen ur matproduktionens kretslopp - en del av problemet, snarare än lösningen. Storskalig odling av monokulturer av spannmål är så långt ifrån man någonsin kan komma ekologiskt kretsloppstänkande. Även långt innan spannmålsodlingen blev fossilbränsleberoende gav den upphov till ekologiska katastrofer såsom skogsskövling, utrotning av djur- och växtliv, försaltning, jorderosion, uttorkning av floder och sjöar, ökenutbredning och återkommande svältkatastrofer. Vägen tillbaka till ekologiskt hållbar matproduktion handlar därför inte om att göra ännu mer av samma sak.
Det är delvis en myt att dagens fossilbränslebaserade och spannmålsdominerade livsmedelsproduktion är effektiv och nödvändig för att kunna försörja en växande världsbefolkning. Den är effektiv endast under förutsättningar som att oljan är billig, att jordbrukssubventionerna riktas huvudsakligen till spannmålsodling samt att systemet slipper betala den fulla kostnaden för sin negativa miljöpåverkan. Redan idag finns det många exempel som visar att ekologisk produktion som integrerar djuruppfödning med odling av frukt och grönt, ger lika stor eller större matproduktion per hektar jämfört med det ”konventionella”, fossilbränslebaserade jordbruket. Ett liknande ekologiskt kretsloppstänkande håller på att utvecklas inom vattenbruket där olika arter av alger, tång, musslor, ostron, räkor, fisk och rovfisk används för åstadkomma en effektiv och solenergibaserad matproduktion.
En solenergibaserad och ekologiskt hållbar matproduktion är fullt möjlig. LCHF och paleolitisk kosthållning går att förena med världens matbehov. Det går att producera lika mycket mat per hektar mark på ett ekologiskt sätt. Det är dock sannolikt att vi på ett eller annat sätt kommer att få vänja oss vid att betala det fulla priset för vår mat – antingen via priset i matbutiken eller via skattsedeln, när oljan sinar. Ekologisk matproduktion är i allmänhet mer arbetskraftsintensiv än den idag dominerande fossilbränslebaserade matproduktionen. Ogräs måste exempelvis rensas för hand istället för att dödas av effektiva, kemiska bekämpningsmedel baserade på billig olja. Det kräver också mer arbetskraft att hantera frigående, gräsbetande kor och höns än att ha dem instängda i stora djurfabriker.
Oavsett hur man bedömer konsekvenserna av och kostnaderna för framtida klimatförändringar så är en sak redan säker. Vi har passerat eller är mycket nära ”peak oil”, tillståndet då världens oljeproduktion har nått sin topp och den korta, historiska parentesen med billig olja och en matproduktion baserad på billigt konstgödsel och bekämpningsmedel, obönhörligen närmar sig sitt slut. En omställning är nödvändig men den är på intet sätt ogenomförbar eller utopisk. Den bygger inte som den veganska utopin på förutsättningen att hela mänskligheten radikalt ska ställa om sin matkonsumtion på ett sätt som strider mot de senaste 2 miljonerna av mänsklig evolution.
Även om denna omställning är nödvändig så kommer den likväl att vara problematisk ur ett ekonomiskt, politiskt och inte minst ett psykologiskt perspektiv. Få sakfrågor är så politiskt brännande som stigande matpriser. Det kan, som i fallet på det tidiga 70-talet, få politiker ur så vitt skilda politiska läger som Olof Palme och Richard Nixon att närmast panikartat införa nya subventioner och styrmedel för att öka livsmedelsproduktionen och pressa ned priserna. Egentligen handlar omställningen inte om några större konstigheter. Det handlar om att återupprätta en växtodling och en djurhållning som påminner starkt om den i Astrid Lindgren´s Emil i Lönneberga men som tar tillvara en del av de landvinningar i effektivitet som gjorts i den moderna matproduktionen. Däri ligger också den psykologiska problematiken. I Emils värld var det självklart att olika matvaror hade sin säsong. Idag har vi vant oss vid stormarknader som alltid har allting från världens alla hörn, även om det kommer till priset av långa, fossilbränsledrivna (nästan helt skattebefriade) flygtransporter. Däri ligger svårigheterna i vägen tillbaka till en ekologiskt hållbar matproduktion.
Förord
(Jo, jag vet att det kan kännas lite malplacerat med ett förord efter ovanstående, långa drapa). Som ni säkert kommer att märka av längden på detta inlägg så är det början på ett bokprojekt som funnits i min tankevärld sedan en tid tillbaka. Ni som hört mig föreläsa på LCHF-kryssningen i våras och på campingen i Säffle i somras kanske kommer ihåg min trendspaning om att det är dags att fokusera på Eco-LCHF. Jag hade redan då på känn att det förr eller senare skulle komma en stor attack mot LCHF med miljöargument. Nu kom den så med SR Ekots reportage som av en händelse råkade sändas ut i etern dagen före att journalisterna ifråga släppte sin nya bok. Första ryggmärgsreaktionen är självfallet att gå i clinch med de påståenden dessa gör om LCHF.
I deras beräkningar av koldioxidekvivalenter har de gjort en rad antaganden om LCHF som inte stämmer. De verkar inte ha tagit hänsyn alls till att LCHF minskar den totala kalorikonsumtionen utan gjort sina beräkningar per kilo mat. De har utgått från att LCHF förordar en högre protein- och därmed högre köttkonsumtion vilket inte heller stämmer. Sedan har de räknat på sämsta tänkbara spannmåls- och sojabaserade köttproduktion trots att de ledande LCHF-författarna tydligt rekommenderar vilt eller ekologiskt, gräsbeteskött. Och så kryddar de anrättningen genom att räkna på de värsta flygimporterade och/eller växthusodlade grönsakerna.
Visst är det frestande att kontra deras beräkningar med en mer realistisk LCHF men åtta års tjänst som politisk omvärldsanalytiker har lärt mig att man sällan vinner strider där motståndaren har tillåtits att definiera problemformuleringen, regelverket och spelplanen. Dessa journalisters världsbild utgår helt utifrån förutsättningen att djurhållning alltid är av ondo medan spannmålsproduktion är räddningen för mänsklighetens överlevnad. De är fullständigt fastnitade i en vegansk verklighetsbeskrivning (de har tydligen på något webb-forum dementerat att de själva är veganer men det är ointressant i sammanhanget).
Mitt inlägg här kommer därför att fokusera på en bredare syn på vår matproduktions effekter på miljön än enbart koldioxidekvivalenter. Även om 6-8 brödskivor om dagen sägs vara ”klimatsmart” jämfört med dagens sätt att producera kött så kommer det fortfarande att bidra till en övergödning av Östersjön med algblommning och döda bottnar som resultat. Och bonden i Egypten
eller Libyen som idag konstbevattnar sitt vetefält med ”fossilt vatten”, en vattenreservoar långt ner i marken som inte förnyas, kommer förr eller senare att uppleva att den sista droppen vatten från reservoaren har tagit slut och att vetefältet återgår till att vara improduktiv öken. Tänk om bonden istället hade använt denna unika men ändliga vattenresurs till att försöka återskapa ett landskap med träd och buskar som ger skugga och lyckades återskapa ett micro- och makroklimat som gjorde marken bördig igen. En sådan långsiktigt, ekologisk hållbar strategi är förstås beroende av djur som med sin gödsel bidrar till att bygga upp ett lager av matjord. Samspelet mellan gräs och gräsbetande djur bidrar till att jorden hålls på plats. Men eftersom idisslande djur rapar och fiser en del metan som är en stark växthusgas kan denna långsiktigt hållbara matproduktion framstå som mindre ”klimatsmart” än den kortsiktiga veteodlingen, för siffernissar som stirrar sig blinda på kldioxidekvivalenter.
Spannmålsproduktion kan aldrig bli ekologisk
Odling av monokulturer - stora fält med samma gröda - bygger på att på konstgjord väg upprätthålla denna biologisk enfald. Allt utom det som ska odlas ska utrotas så effektivt som möjligt. Traditionella metoder är plöjning, harvning och manuell ogräsrensning. Nyare metoder är kemiska bekämpningsmedel mot insekter, svampar och växter. Det som kallas ”ekologiskt jordbruk” handlar alltså inte att upprätthålla biologiskt mångfald. Ekologiskt jordbruk är bara något mindre dåligt än jordbruk baserat på konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel. När konstgödslet tas bort ur jordbruket återstår bara naturgödsel producerat av djur. Så vill man som vegetarian äta ekologiskt är man precis lika beroende av en omfattande djuruppfödning som vi LCHF:are och paleokostare är.
Det är till och med så att det ökade behovet av harvning (istället för bekämpningsmedel) ökar det ekologiska jordbrukets läckage av markbundet kväve till luften, vilket i sin tur ökar behovet av ytterligare gödsel. I USA har det ekologiska (eller ”organiska”) jordbruket expanderat kraftigt de senaste årtiondena. Jättelika fält med monokulturer gödslas med spillningen från de enorma djurfabrikerna. Underbetalda mexikanska gästarbetare rensar ogräs med gasoldrivna eldkastare. Likväl misslyckas den ekologiska odlingen att uppnå samma effektivitet som det konventionella jordbruket.
Ett annat problem för jordbrukets miljöpåverkan är det senaste århundradets så kallade ”rationalisering” med allt större åkrar med monokulturer som följd. Det äldre, småskaliga jordbruket som kombinerade djurhållning med en blandad odling av olika grödor var betydligt mer ekologiskt. Detta blandade hagmarks- och jordbrukslandskap kunde upprätthålla en större biologisk mångfald än dagens.
Utöver den minskade biologiska mångfalden är övergödningen av Östersjön det kanske mest uppenbara resultatet av det moderna jordbrukets miljöpåverkan för svensk del. Vi tillhör ur ett globalt perspektiv ändå ett gynnat område med rikligt med regn. Stora delar av världens jordbruksmark är helt beroende av konstbevattning. Om denna sker från floder eller sjöar så kommer det att sakta men säkert leda till en försaltning av marken. Det var detta som hände i jordbrukets euroasiska vagga Mesopotamien. Det som i biblisk tid beskrevs som bördig mark är idag obrukbar mark.
Den andra varianten av kostbevattning är att pumpa upp vatten ur marken. Detta är en mindre problem så länge som vattnet som pumpas upp ur marken fylls på i samma omfattning. I en stor del av världen är problemet att man pumpar ut mycket mer an vad som fylls på. Brunnarna grävs djupare och djupare. Till slut är man beroende av så kallat fossilt vatten – en ändlig resurs som inte alls fylls på. I Indien faller grundvattennivån mellan 4-10 cm om året. Stora delar av USA mest produktiva jordbruksmark - det som idag är väldens kornbod – har kommit långt i processen med allt djupare grävda brunnar och inom 25-30 år är sista dropparna utpumpade.
Detta landskap var en gång den amerikanska prärien. Här vandrade ungefär 75-100 miljoner bison, vilket för övrigt ungefär motsvarar antalet nötkreatur i dagens USA. Det var då en bördig mark där matjordslagret byggdes upp år efter år genom det biologiska kretsloppet mellan djur, växter och mikroorganismer i jorden. Utrotningen av bisonoxen var en medveten strategi i kriget mot indianerna. Denna var grunden för de nordamerikanska indianernas näringsförsöjning (som förövrigt kan beskrivas i termer av LCHF/Paleo). Istället odlades prärien upp. Långt innan jordbruket hunnit bli fossilbränsledrivet visade sig detta bli en miljökatastrof. Monokulturerna av spannmål utarmade för varje år de tjocka lager av matjord som byggts upp under årtusenden. Till slut fanns det inte mycket kvar och jorden kunde inte hållas på plats när torkan kom.
I dag är det få som hört talas om de gigantiska dammstormar, the dust bowl, som drabbade USA under flera år på 1930-talet. Dessa var det direkta resultatet av spannmålsodlingen och det utarmade matjordslagret. Präriens flora av djuprotade grässorter fanns inte längre och kunde hålla jorden på plats när torka och vind drabbade landet. De resulterande dammolnen spreds över stora delar av USA och under åren rapporterades en markant ökning av dödlig lunginflammation till följd av inandning av dammet. Oklahoma var värst drabbat och där tvingades 85 procent av befolkningen att fly delstaten.
Den ursprungliga präriens bison rörde sig över stora arealer vilket gav gräset som just blivit betat en chans att återhämta sig. I själva verket är denna symbios mellan gräs och gräsbetare av fördel för bådadera då den gynnar gräset på bekostnad av annan växtlighet. Nu hade bisonoxen ersatts av mjölkkor och nötboskap för köttproduktion men som var avgränsade till mycket mindre arealer än bisonoxen rörde sig över. Resultatet blev därför ofta att de överbetade den tillgängliga betesmarken med ytterligare jorderosion som följd. Här finner vi således också embryot till den moderna veganska myten att det är djuruppfödning och överbetande som är främsta orsaken till problemet med jorderosion. På för små ytor och med bristande kunskap om betets begränsningar kan djurhållning vara en bidragande orsak till jorderosion. Skillnaden mellan gräsbetesbaserad djuruppfödning och monokulturella odlingar av spannmål är dock den att den förra går att åtgärda med ökad kunskap medan den senare, i själva sin natur alltid kommer att utarma jorden den växer på.
Jordbruket, civilisationen och svältkatastroferna
Hur kom vi då hit vi är nu? Varför kom spannmålsodlingen som kultur att världen över tränga tillbaka jägare och samlare, trots att den inte är ekologiskt hållbar och att det finns åtskilliga belägg för att den inte heller är förenlig med mänsklig hälsa? Svaren på den frågan är många beroende på vilka historiker, filosofer eller ideologer man vill sätta sin tilltro till. En bärande skillnad mellan en försörjning som samlare och jägare jämfört med jordbrukare är att jordbruket erbjuder möjligheten till bofasthet. Samlarna och jägarna är nomader och tvingas följa bisonoxarna eller renarna för att få mat medan jordbrukarna kan stanna på samma ställe. Möjligheten att torka och lagra spannmål under lång tid jämfört med de färskvaror som naturen annars erbjöd, förstärkte denna tendens.
Bofastheten i sin tur möjliggjorde en ökad specialisering i olika yrken. Byn kunde få en egen specialiserad smed och krukmakare som på plats kunde göra långsiktiga investeringar för sin produktion. Det går inte att bortse från att den jordbruksekonomi som uppstod gav upphov till mycket av det vi idag betraktar som tecken på civilisation. Matematik och skriftspråk utvecklades liksom andra vetenskapliga och kulturella yttringar.
Jordbruket kom att spridas över jorden men segern över samlarna och jägarna var långt ifrån så given och lättvunnen som man kan förledas att tro. Europas mest långvariga krig var inte 30-åriga kriget utan ett tusen år långt krig mellan cirka 5 200 år f Kr till 4 200 f Kr. Arkeologer har hittat befästningar och andra spår av detta långa stilleståndskrig mellan samlare och jägare i norra Europa och jordbrukare som kom söder ifrån. Vad som till slut fällde avgörandet till jordbrukarnas fördel vet vi inte. Kanske förlorade samlarna och jägarna längs den södra Östersjökusten och Atlanten på grund av att de till slut helt enkelt blev övermannade av en växande jordbruksbefolkning.
Jordbruket möjliggjorde en större befolkning på en given yta än vad samlande och jägande kunde åstadkomma. Samtidigt som detta förklarar en stor del av jordbrukets framgång är det också dess akilleshäl. Det är jordbruket som bär skulden för överbefolkningen i världen, inte några samlare och jägare med en LCHF-liknande eller paleolitisk kosthållning. Samlare- och jägaretillvaron var ekologiskt långsiktigt hållbar medan jordbrukandet inte var det. Jordbruk med omfattande spannmålsodling fungerar så länge det fungerar men en längre period av torka gör att massvält står för dörren.
Trots att världens samlare och jägare numera huvudsakligen har trängts ut till mindre bördiga områden av konkurrerande jordbrukande befolkningar så går det att se tydliga skillnader, exempelvis när torka drabbar södra Afrika. När torkan slår till drabbas den jordbrukande befolkningen av svältkatastrof. Anledningen är enkel – när en spannmålsåker torkar ut är allt dött. Det finns ingenting kvar som kan ge skugga och behålla den fuktighet som finns kvar i marken. Den biologiska enfald som jordbruket eftersträvar har gjort att det inte finns några alternativa grödor kvar i odlingslandskapet och den biologiska mångfalden av flora och fauna är starkt begränsad. Kvar står ett överbefolkat område helt utan möjligheter att hitta vatten och föda.
I angränsade områden med kvarvarande samlare och jägare är läget annorlunda. Torkan har drabbat även dem och kan slå hårt mot populära bytesdjur. Likväl är situationen här helt annorlunda. Landskapet har en biologisk mångfald med träd och buskar som ger skugga och lyckas bevara en del av fuktigheten i marken. Här går det fortfarande att hitta rötter, rotfrukter och rotknölar med ett betydande vatteninnehåll. Även om de stora bytesdjuren har drabbats av torkan så finns det en mångfald av mindre djur såsom fåglar, reptiler och insekter kvar som gör att det går att överleva. Torkan medför en problematisk period men orsakar ingen svältkatastrof för samlarna och jägarna.
---------------------------------------
UNDER CONSTRUCTION!
Följande rubriker kommer att utvecklas inom en snar framtid. Håll ut!
Varför skapades djurfabrikerna?
Varför inte veganism är en framkomlig väg.
Vägen framåt
Måttet på välstånd
Lästips:
Lierre Keith ”Veggomyten” eller på orginalspråk ”The Vegetarian Myth”
Gunnar Lindstedt ”Svart Jord”
Michael Pollan ”The Omnivore's Dilemma” (På svenska finns Pollans ”Till Matens Försvar” som också är läsvard men inte lika ingående på dessa områden som denna artikel handlar om.