Har nu gått och våndats ett tag för min son vill ha med mig på karateträning. Karate har jag i och för sig velat lära mig hela livet men inte fått loss tummen. Nu kan jag väl tycka det är lite väl sent i livet. Det är aldrig för sent säger vissa men det är ganska tuff träning och vid min ålder är man ju smidig som ett kylskåp.

Jag rör ju redan på mig en hel del. Cyklar 14 km om dagen, 2ggr i veckan på gym, jogging och promenader med jycken ibland. Det känns nästan som om det räcker. Jag har ett periodvis ganska tungt jobb också som ibland tar musten ur mig.

Samtidigt skulle det ju vara kvalitetstid ihop med sonen och väldigt kul men det känns ändå som jag måste börja inse att jag inte är 20 längre. Jag går ju på ständig cellgiftsbehandling för en sjukdom jag har som begränsar min rörelseapparat betydligt. Utan cellgiftet funkar jag väldigt dåligt och skall kanske vara rädd om den nivån jag är på i dagsläget.

Ibland är det inte lätt att veta vad man vill eller klarar av. Behövde få skriva av mig lite :0)

Ha en bra helg alla ni där ute i cyberrymden.

Lars