Nu släpps en svensk barnbok med titeln "Tjocke Albin tänker om! Budskapet är att barnfetma är föräldrarnas fel och att lille Albin blir normalviktig igen efter att fått lära sig äta enligt tallriksmodellen.
Läs Aftonbladets artikel om barnboken här.
Kommentar: Att läsa denna bok för ett överviktigt barn borde enligt mig likställas med grov psykisk barnmisshandel. Anledningen är att vi med drygt 95 % sannolikhet vet att verklighetens Albin kommer att misslyckas kapitalt om han försöker banta enligt tallriksmodellen. Ingen annan kostmodell har testats i lika många välgjorda kliniska studier som just den fettsnåla tallriksmodellen och dess utländska motsvarigheter. Resultatet från alla dessa studier är entydigt. Efter något år har drygt 95 procent av de som bantat med tallriksmodellen återgått till sin gamla vikt eller till och med lagt på sig ytterligare.
I verkligheten löper alltså Albin och hans föräldrar en överväldigande risk att misslyckas. Hur kommer det barnet som fått denna barnbok läst för sig att må psykiskt året efter när barnet tvingas konstatera att det är lika överviktigt som tidigare, trots alla ansträngningar? Inte särskilt bra skulle jag gissa!
Det finns mycket som retar gallfeber på mig i författarens kommentarer i artikeln. Citat:
"Det är föräldrars fel om barn är tjocka eftersom de inte har lagat hälsosam mat och kontrollerat intaget av sötsaker. Vi föräldrar har alltid huvudansvaret för att barn äter rätt och rör på sig, säger Jenny Klefbom..."
Till att börja med kan man ju konstatera att bokens titel antyder något helt annat. "Tjocke Albin tänker om!" kan ju knappast tolkas som något annat än att det är barnet, Albin som skuldbeläggs för att han tidigare tänkt fel. Men oavsett detta - är den fetmaepedemi som stora delar av världen upplevt de senaste 20-30 åren huvudsakligen ett individuellt problem eller ett samhällsproblem? Har föräldrar under denna tid drabbats av någon hittills oupptäckt mutation eller virus som påverkar hjärnan och gör dem mer ansvarslösa och likgiltiga inför sina barns hälsa och välmående? Eller är en rimligare förklaring att dessa föräldrar älskar sina barn precis lika mycket som alla tidigare generationer men att andra faktorer i samhället orsakat fetmaepidemien?
Felet ligger inte huvudsakligen hos föräldrarna utan i det livsmedelsindustriella komplex där statliga myndigheter som Livsmedelsverket sitter i samma båt som kapitalet/livsmedelsindustrin. De statliga myndigheterna utformar varningar för fett i kostråd och med nyckelhålsmärkning. Livsmedelsindustrin hakar på och byter ut fett mot socker och stärkelse i sina produkter. Hur ska Abins föräldrar förstå att socker är farligt när en fruktyoghurt fick innehålla obegränsat med tillsatt socker fram till 2006 när Albin var liten, och ändå bli nyckelhålsmärkt? Numera är gränsen 9 viktprocent socker (Coca Cola innehåller 11 procent). Hur ska de förstå när vältrimmade idrottstjärnor gör reklam för sockerbomber som Risifrutti och Kexchoklad?
Trogna och känsliga läsare av denna blogg varnas härmed: Jag kommer i detta stycke att i några meningar nämna barnfetmaprofessorn Claude Marcus i positiva ordalag (jag kompenserar dock för detta i slutet på blogginlägget). Claude Marcus ska ha cred för sitt Stockholmsprojekt där han försökte förändra mathållningen på dagis. Slutsatserna från detta projekt är i allra högsta grad relevanta för frågeställningen om fetmaepidemin beror på föräldrar eller samhället i stort. Marcus slutsats var att det serverades en hel del sötsaker även på dagis. När något barn fyllde år blev det glass eller tårta vilket blev tämligen regelbundet med dagens stora barngrupper. Även vid andra högtider firades det med saft, bullar och kakor. Marcus slutsats var att det var sockret som var problemet, inte fettet. Han har dock inte ännu dragit de definitiva slutsatserna av denna upptäckt.
I verkligheten skulle Albin bli remitterad till Claude Marcus klinik eller någon motsvarande överviktsklinik i vårt avlånga land. Han och hans föräldrar skulle drillas hårt i tallriksmodellens budskap. Albin skulle i början av dieten gå ned några kilon till priset av att ständigt vara hungrig och okoncentrerad eftersom hans kropp ständigt upplevde energibrist. Efter ett tag reglerar kroppen ned sin basala energiförbrukning. Kroppen känner sig utsatt för svält och värnar nu ännu mer om de kvarvarande fettlagren. Trots att Albin äter mindre än tidigare och trots att han äter enligt tallriksmodellen så börjar han återigen gå upp i vikt. Snart är han tillbaka på samma vikt igen.
Vid nästa besök hos Claude Marcus konstaterar professorn att: "Nu har vi prövat allt - jag ställer Albin på väntelistan för gastric bypass-operation". Något råd om att testa LCHF som fungerar för viktnedgång utan hungerskänslor kommer Albins familj aldrig att få innan kirurgerna tar fram skalpellen och amputerar Albins magsäck för resten av livet.
/Per Wikholm