Se där.... Det upptäcks fler och fler symtom som minskar efter GBP och du har rätt!
Bra analys!
Dom söker i fel hörn....... dom krånglar till det........ var är det sunda förnuftet?

Tror som du Per, i stället för att söka gemensam orsak till fetma och ADHD kommer man att se fetma som orsak till ADHD och propagera för magoperationer mm.
Vi får jobba vidare med lchf-spåret och hoppas att vi en dag är så många att det blir politskt möjligt att göra annan forskning och erbjuda lchf-mat som en del i behandlingen av ADHD-patienter.

Rätt Jon. Kommer än ihåg TV - Debattprogrammet från förra våren där Marcus och Reimer var med och debatterade just angående detta. Ett par från Dk hade skrivit en bok om hur koständring dämpar ADHD-symtom och även Svenska föräldrar var med och gav liknande positiva erfarenheter.... Professor Erlansson var också med i programmet men nedtystades av Marcus och Reimer som givetvis talade sig varma för läkemedelsbehandling, när det nu fanns studier som visade "hyfsade resultat" inom det området! Sorgligt egentligen!

Min erfarenhet är att människor med adhd gärna "sockerkickar". Orsaken till att adhd blivit vanligare är, tror jag, förutom att man har uppmärksammat problematiken och börjat diagnostisera den, är att vi nu gått in i ett samhälle där dessa personer i allt högre grad slås ut. Vi har en arbetsmarknad som inte passar för människor med koncetrationssvårigheter och som har allt svårare att fånga upp de som misslyckas i skolan.
Vi kan ha många åsikter om de relativa betygssystemet som vi hade förr men den hade en god sak med sig, alla fick ett betyg och inte endast ett "IG".

Att man nu hittar en överrepresentation av adhd hos de som fetmaopererar sig är inte förvånade. Men jag tror det kan finnas flera orsaker till att dom hamnar där.

Att det kan bero på olika orsaker tror jag också, men en av de större orsakerna är felaktig kost! Sedan finns där säkert ytterligare någon/några stora orsaker, men den här bloggen berör kost... så det lämnar vi därhän.

För några veckor sedan var det ett reportage i lokaltidningen om en ADHD- familj(fyra med diagnos och en utan) och till sin medicin tog dottern i familjen alltid en snaskig sockrig kaka....... Sjukvården hade säkerligen inte gett några som helst kostråd!

Betyg... fick jämna år BC och ojämna år B? i sång. Dock aldrig C.

Här en studie som påvisat samband mellan graviditetsdiabetes och ADHD hos barnet: http://www.diabetesincontrol.com/index.php?option=com_content&view=article&id=11985&catid=1&Itemid=17. Där fanns även ett starkt samband med social status. Frågan blir som vanligt vad som orsakar vad.

Min son har diagnosen ADHD, sedan hösten 2006 medicinerar vi honom med Ritalin. Vi såg ingen annan råd! Men det var inget lätt beslut, fast vi var helt slut efter att ha sökt hjälp i tre år. Och det var rena frälsningen med medicinen från första stund - även om såväl impulsiviteten, våldsamheten och koncentrationssvårigheterna och det mesta av den sociala tondövheten fanns kvar.

Han fick ändå en närvaro och kontaktbarhet, som han nästan helt saknat förut, hans inre stress var av sorten "perpetuum mobile - dygnet runt" och efter fyra år tillsammans hade vi nått ett stadium då alla var stuptrötta (även pojken, som inte kunde komma till ro annat än genom att springa - mentalt eller fysiskt - ända tills han slocknade rakt ner i tallriken efter några tuggor mat).
Vi adopterade honom när han var 2 år gammal och han var en stor sockerkickare redan då, insåg vi snabbt och han var uppenbarligen van vid coca-cola!

Vi har kämpat med hans sockerjakt och sockerfyllor i alla år (idag är han 11 år) och lärt oss när det söta skapar störst problem (på tom mage och frukt är värst). Det kan tyckas märkligt att vi inte lyckats avsockra honom fast vi är så medvetna om hur han reagerar på socker. Vi har kämpat med en så omfattande LCHF-kost för hans del som vi förmått (jag äter själv LCHF sedan fyra år och är, tack vare kosten, diabetiker typ noll). Han är medveten om att han använder socker som en drog och i perioder håller han sig "nykter". På grund av starkt trotsbeteende är det en seg kamp enligt modellen "det möjligas konst", det går med stormsteg, fram och tillbaks, fram och tillbaks. (Fast på senare tid lite mera new deal över stegen, två steg framåt och ett steg tillbaks)

Det märkligaste som hänt sedan vi började försöka minimera kostens påverkan på hans mående och beteende är, att vi sedan en månad nu, äntligen, lyckats göra honom helt glutenfri. Som vi bedömer det nu, har det en enorm effekt på honom! För första gången börjar vi tänka tanken, på allvar, att vi kanske, som vi hoppas, en dag ska kunna sluta med Ritalin. Sedan ganska länge har vi noterat att han får mycket värre raseriutbrott av att äta såväl vitt bröd som rågbröd (det senare i form av Finn Crisp är nästan värst) och mannagrynsgröt, än av sockerfyllorna. De sistnämnda är mera speedade i största allmänhet, medan spannmålsraseriet liksom släckte förnuftet helt.

Koncentrationen är nu betydligt bättre, närvaron större. Trots att vi inte är strikta med KH-mängden är han klart mera resonabel och samlad och medverkar även själv till att se till att inte få i sig gluten. I vårt microkosmos, tycker jag mig se att sockret ger kortare intensiva rus (med snabbt påkomna baksmällor) medan glutenet påverkar hela systemet på ett mera bestående sätt fast raseriet efter en rejäl dos t.ex. vitt vitlöksbröd på tom mage, kan tyckas övergående.

Eftersom vi till exempel inte helt avstått från att ge vår pojke McDonaldsmat (hans behov av att "vara som alla andra" är riktigt extremt starkt) har han sällan fått äta hamburgare - men vi har inte bestämt oss för aldrig, inte förrän i höstas då vi efter ett utbrott efter en Big Mac införde totalförbud...tills vi hade lyckats få in honom på "den glutenfria vägen" och jag kom på att kolla om Donkan har glutenfria bröd till sina burgare. Nu har han fått äta glutenfri Big Mac två gånger på en dryg månad och han märkte själv direkt att han mådde bättre av den än han gjort av vanliga burgare ochhumöret påverkades inte alls. Jag är fullt medveten om att McDonaldsmat är skräp även som glutenfri men jag hopar och ror och försöker få sonen att acceptera varje nytt steg och omfatta det nya utifrån hur han själv känner sig. Tvång, förbud, hot och mutor fungerar inte.

Jag har tänkt precis som du Per, när jag följt skriverierna nu efter SBU:s utredning av diagnosticering och behandling av ADHD och andra NPF. Alltså när du skrev såhär:

"Istället för att titta på det intressanta sambandet mellan stört ätbeteende och ADHD och den intressanta frågan om vilka kostfaktorer som kan tänkas vara orsaken så kommer det att bli forskning som bevisar nyttan med magsäckoperationer, forskning om vilka gener som samvarierar och forskning om potentiellt storsäljande läkemedel som skulle kunna tänkas ge lindring."

Hoppas du ser fel i din kristallkula när det gäller de andra farhågorna!

Yvonne Rauma Cassel