Det här med sockerberoendet. Att verkligen stå emot när det griper tag om en. Jag vill ju så gärna vara helt sockerfri och det NU. Fast jag får väl kanske vara nöjd med att det trappas ner för varje dag och vecka som gått. Inne på vecka 2 nu. Idag tycker jag att jag´faktiskt har kommit igång att kissa - så kanske vätskar jag ur mig litegranna nu?
Men trots några smärre bakslag så tycker jag faktiskt att jag märker skillnad på suget nu, det börjar försvinna, det är på något sätt ändå inte lika starkt.

Jag har tagit mina mått också - midjan och så på bredaste punkten på magen. Putet så att säga. Inte riktigt vid höften men jag använder den parametern för att skriva in värdet. Jag måste ha något att jämföra med när vikten står stilla. När jag körde LCHF förra året lyckades jag gå ner 7 kg, sen kom jag till en platå som säkerligen inte hade varit så långvarig om jag inte deppat ihop totalt när viktnedgången avstannade. Jag har ju insett att jag tröstäter när jag är trött, har tråkigt eller känner mig deppig. Något som jag gjort rätt ofta det senaste året. Det har varit mycket, men jag tror att det kommer att bli så mycket bättre bara jag kommer under 93 kg.

Det var där jag stannade förra gången, som minst vägde jag alltså 93. Så när jag äntligen kommer under det så kommer jag att börja se ljuset igen. Hoppas jag.
Nu så har vi ju dessutom bestämt oss 100% att vi satsar på ett bröllop 25 augusti i år - och jag måste skicka in mina mått i maj, så det är viktigt nu att jag håller mig på rätt kurs så jag hinner gå ner så mycket som möjligt. Det enda jag är rädd för är att jag från det att jag skickar måtten tills att klännigen är klar ska ha gått ner för mycket så den inte passar längre.. men i så fall får vi ta in den till en sömmerska som får sy in den. Och vilket delikat problem det vore ändå!!

Jag är egentligen ingen nattuggla, men just nu jobbar jag bara den här tiden på dygnet, så därför får bloggen uppdateras absolut mitt i natten. Godnatt på er.